Konstig fredag.

I fredags smet jag iväg tidigt hemifrån. Hoppade på ett tåg vid lunchtid med ett sammanlagt dagsintag bestående av en ost- och baconkorv från pressbyrån.

Jag skulle till Norrköping. Möjligheternas och pappersfabrikernas stad.

För att komma dit med alla fordon och folk som krävdes för att framföra vår storslagna show så fick jag ta omvägen söder om vättern. Ingen fara, vi var i god tid och lite sällskap på väg upp är ju alltid trevligt.

Föga hade jag anat vad som väntade i höjd med Mantorp. Ironin slog till. Där, vid höghastighetsnästet Mantorp Park väntade en polisbil på att någon skulle köra i fällan.

Jag hade svalt betet. Jag hade kört duktigt under fartgränsen, 110km/h. Däremot hade jag en släpvagn efter bilen, vilken gör att mina tillbakalutade 93km/h ändå var för raskt marscherat.

Jag fick blåsa i ett instrument som polistanten halade fram, men det var inte skoj alls. Den gav bara ifrån sig ett väs och ett litet klick. Jag hade erbjudit henne att blåsa i min melodica om jag bara hade haft den med mig. Eller en kazoo eller nåt. Låter mycket roligare.

Trots att jag inte fick ton i hennes tuta så sade hon att det såg bra ut. Skönt. Image är ganska viktigt för en artist också.

2000 kronor och en svettdroppe fattigare rullade vi så vidare mot vattnets och spårvagnarnas förlovade stad - Norrköping. Där möttes vi upp av en ovanligt skäggig Malte och en alltid lika sprudlande Mallan som på sina håll också färdats en bit för att tillsammans med oss sprida glädje i en festlokal alldeles intill strandpromenaden i Zarah Leanders sista hemstad, Norrköping.

Men något hade gått snett. En miss i kommunikationen någonstans hade lett till att det släp som åsamkat mig en fortkörningsbot och som innehöll vår ljud- och ljusanläggning inte hade aldrig hade behövts ta med. Eller - Vi hade egentligen inte behövt åka dit alls. Det visade sig att ingen extern ljudanläggning ens fick kopplas in i den lokal där konserten skulle äga rum.

Hem igen. Efter en timme i Norrköping - Textiliernas och kylteknikshistorikens stad.

Sista biten som avverkades på ett tåg ingjöt ändå en smula hopp om mänskligheten när tågvärden utbrast:

Mullsjö nästa - Mullsjö, here we come!

Jag gjorde det.

Jag provkörde tidigare nämna Clavia Nord Stage EX 88 på musikbörsen i jönköping i tisdags, och nu står den här bredvid mig. Varmt röd och med ett ljud och en känsla som inte är av denna värld.

På tisdag avslutas mitt öppet köp-period. Då måste jag vara säker - ska jag behålla den eller inte? Jag kan avslöja att det lutar åt det förstnämnda.


(REDS ANM: Detta inlägg har halkat fel i kronologin av okänd anledning. Jag har flyttat det till den ungefärliga tidsperioden detta utspelades men felmariginalen är +/- en månad.)

Svacka.

Den gamla bloggtorkan slog till igen. Jaja. Så kan det gå.

Det drar ihop sig. Fredag nästa vecka sällar jag mig till di arbetslösa igen om inget mirakel sker. Jag har tagit mig i kragen och börjat söka mig ett nytt jobb för att på så sätt kunna ha kvar mitt företag och slippa bråka med a-kassan, men det är nog lättare sagt än gjort.

Har haft mina ögon fästa vid Nord Stage 88 EX i ungefär 3 månader, men nu är läget lite för rörigt för att göra ett inköp av den kalibern. Detta mycket kompetenta stagepiano betingar ett värde av närmare 30,000 riksdaler, så även om jag har råd med det så kommer det bli ytterst besvärligt att ha råd att köpa loss det av mig själv om nu firman måste läggas ner.

Bök.

Nu ska här sovas, i morgon skall det jobbas tidigare än vanligt. HÄJ!

Smile!

Smile awhile, and while you smile another smiles
And soon there's miles and miles of smiles
And life's worth while
Because you smile.

Katalysatorbyte

Vilken man man ändå är... Inte nog med att jag har stoltheten att vissa helger bära mascara och eyeliner, jag är dessutom one hell of a bilmekare. Idag gjorde jag, tillsammans med min käre far och med viss vägledning av en reparatör av Shellfabrikat, ett ingrepp på min och Malins kära V70.

Katalysatorn hade gett upp och därtill givit upphov till kraftig prestandaförsämring och oljud, varvid vi därför åtgärdade detta.

Nu är det äntligen fri passage för avgaserna igen, och den pigga 2,5:an får återigen spinna loss med sina fulla hästkrafter och bensinförbrukningen känns definitivt mer rättfärdigad.

För övrigt anser jag att Kartago bör förstöras.

Långhelg!

Se där, se där... Nu passerade vi 200 besökare. Ingen som vill ge sig till känna den här gången heller?

Nåja.

Nu är jul och nyår överstökat för den här gången. Det har varit en underbar tid fylld med mat, kärlek, mat, sprit, mat och öl. Och mat. Jag lyckades faktiskt med konststycket att kräkas på juldagsnatten utan att ha blivit överförfriskad på kemisk väg. Mer om det senare.

Julafton fick jag i år fira ihop med min Malin hemma i barndomshemmet i Tidaholm tillsammans med min familj och släkt. En mysig tillställning med RIKTIG julgran (tack Malin) och underbar mat (tack mor och far). Kvällen avslutades naturligtvis med en omgång Trivial Pursuit. Frågorna är fortfarande lika svåra som de är varje år. Varför just denna kallas "Genus-upplagan" är i sig kryptiskt nog eftersom frågorna inte alls kan förknippas med olika genus. "Genius-upplagan" hade vart ett mer passande namn.

Pappa och Elisabeth vann...

Juldagen så. Kombinationen fantastiskt italienskt julbord/fantastiskt svenskt julbord plus chokladpudding och godis berättade senare på natten klart och tydligt för mig att det minsann inte alls trivdes ihop i en sovande Emilmage, varvid jag väckte hela huset med ett rejält oväsen från badrummet. Synd på all den maten, men jag hade inget val...

Nyårsafton spenderades i Jönköping hemma hos Tina & Hasse, detta underbara värdpar som kvällen till ära lagat en delikat nyårssupé. Snart blir de mor & far till en ny liten krabat också, och det märks att de kommer leva lyckliga i alla sina dagar. Meant to be. Jag säger grattis redan, jag. Grattis!

Över nyår hade vi också finfrämmat från Holland; det var Lindsy, Malins gamla rumskompis från Mallorcatiden som kom och gjorde oss sällskap. Det är alltid lika trevligt att ha henne här.

Wolle, Tina, Robin, Fia, Hasse, Lindsy och Min Malin!

Nu är vardagen tillbaks, fast med ett undantag... Malin är i MIAMI! Läs hennes blogg, hon smiter in och skriver emellanåt. Jag är lite avundsjuk. Och jag saknar henne. Väldigt mycket.

GOTT NYTT 2009!