Konstig fredag.

I fredags smet jag iväg tidigt hemifrån. Hoppade på ett tåg vid lunchtid med ett sammanlagt dagsintag bestående av en ost- och baconkorv från pressbyrån.

Jag skulle till Norrköping. Möjligheternas och pappersfabrikernas stad.

För att komma dit med alla fordon och folk som krävdes för att framföra vår storslagna show så fick jag ta omvägen söder om vättern. Ingen fara, vi var i god tid och lite sällskap på väg upp är ju alltid trevligt.

Föga hade jag anat vad som väntade i höjd med Mantorp. Ironin slog till. Där, vid höghastighetsnästet Mantorp Park väntade en polisbil på att någon skulle köra i fällan.

Jag hade svalt betet. Jag hade kört duktigt under fartgränsen, 110km/h. Däremot hade jag en släpvagn efter bilen, vilken gör att mina tillbakalutade 93km/h ändå var för raskt marscherat.

Jag fick blåsa i ett instrument som polistanten halade fram, men det var inte skoj alls. Den gav bara ifrån sig ett väs och ett litet klick. Jag hade erbjudit henne att blåsa i min melodica om jag bara hade haft den med mig. Eller en kazoo eller nåt. Låter mycket roligare.

Trots att jag inte fick ton i hennes tuta så sade hon att det såg bra ut. Skönt. Image är ganska viktigt för en artist också.

2000 kronor och en svettdroppe fattigare rullade vi så vidare mot vattnets och spårvagnarnas förlovade stad - Norrköping. Där möttes vi upp av en ovanligt skäggig Malte och en alltid lika sprudlande Mallan som på sina håll också färdats en bit för att tillsammans med oss sprida glädje i en festlokal alldeles intill strandpromenaden i Zarah Leanders sista hemstad, Norrköping.

Men något hade gått snett. En miss i kommunikationen någonstans hade lett till att det släp som åsamkat mig en fortkörningsbot och som innehöll vår ljud- och ljusanläggning inte hade aldrig hade behövts ta med. Eller - Vi hade egentligen inte behövt åka dit alls. Det visade sig att ingen extern ljudanläggning ens fick kopplas in i den lokal där konserten skulle äga rum.

Hem igen. Efter en timme i Norrköping - Textiliernas och kylteknikshistorikens stad.

Sista biten som avverkades på ett tåg ingjöt ändå en smula hopp om mänskligheten när tågvärden utbrast:

Mullsjö nästa - Mullsjö, here we come!